Poängen med coachning

Som så många andra idag, bedriver vi på Leap AB coachning med enskilda chefer och medarbetare. Att coachning har blivit en storindustri beror nog till stor del på bland annat på följande förhållanden:

Många av oss har svårt att hitta människor som har tid eller ser det som sin uppgift att föra en omtänksam, förtroendefull och utvecklande dialog med oss.

Den tilltagande individualismen i samhälle och arbetsliv definierar de flesta utmaningar som individuella; det är den enskilda människans uppgift att konfrontera och lösa problem, att växa och utvecklas. (Vi problematiserar allt mindre vad omgivningen betyder: samhället, organisationerna, grupperna med sina olika maktförhållanden och normer.)

Samtalskonstens professionalisering. Vi tror alltmer att det ska till en speciellt utbildad och tränad person för att leda utvecklande samtal.

Vad man än tycker om den utvecklingen fyller kompetent coachning ett uppenbart behov, även om det inte är någon universalmedicin (tänk bara på debatten om de usla resultaten för coachning av arbetslösa). Som psykologer med träning i psykoterapi finner vi en viss balansgång viktig i coachning.

Att coachning ger stöd, uppmuntran, beröm och bekräftelse är välgörande – det tenderar att vara bristvaror i människors liv. Men man måste också göra utrymme för att utmana människors uppfattningar och upplevelser. Det nyttigaste och mest givande är ofta att i sig själv komma i kontakt med andra bilder och erfarenheter än dem man är van att odla. Här är coachningskonsten att rama in samtalen med en omtanke som skapar trygghet nog för ifrågasättande undersökning.

Vem sätter målen för coachning? Att det ofta handlar om att den coachade vill ha hjälp att så smärtfritt som möjligt infria omgivningens förväntningar och leva upp till krav är givet, särskilt i arbetslivet där uppdragsgivaren i en mening är företaget den coachade jobbar för. Däremot måste vi som coacher insistera på att det i slutändan är just den coachades egna mål som gäller, men att de ofta formuleras eller omdefinieras under samtalens gång. En komponent i coachning är ofta att den coachade blir bättre på att själv ställa rimliga och konstruktiva krav på sin omgivning och sig själv.

Coachning i arbetslivet skiljer sig på ett sätt tydligast från privat rådgivning eller psykoterapi genom typen av mål. Det handlar om utmaningar och mål i yrkesrollen. Samtidigt blir det ofta konstlat att försöka hålla privatpersonen utanför; det är som hela personer vi frustreras, bedrövas eller förargas och det är som hela personer vi behöver stimuleras, glädjas och växa. Det är en konst att i coachning hålla öppet för privatpersonen utan att råka glida in i en fördjupad terapeutisk process som man inte har utrymme för eller möjlighet att ro iland eller ens i uppdrag att iscensätta.

Men coachning har också ett pedagogiskt syfte. Oavsett om coachen förmedlar färdigpaketerade metoder eller uppmuntrar en mer individualiserad trial-and-error, vill coachning vara ett tillfälle för den coachade att lära sig mer om sig själv som ”verktyg”. Det innebär att utveckla hur man tar sina personliga egenskaper i anspråk i arbete och i samspel med andra på ett konstruktivt sätt

I slutändan har god coachning en artlikhet med psykoterapi. Det hjälper den coachade att uppleva verkligheten tydligare och att komma i friare kontakt med sina egna känslor, tankar och ambitioner. Exakt vart det leder kan man inte vara säker på; då vore det inte utforskande samtal utan dressyr.